Under det senaste året har jag funnit en spänning i mötet mellan kol, vatten och akvarellfärg. Där det finns utrymme för materialets egen vilja, liksom min. Detta har resulterat i serierna Stilla slitage, Grumliga vyer (Muddy Views) och Muddy muddier muddiest, som består av stora monokroma akvarell- och kolteckningar.

Materialiteten som genom tid och händelser omvandlas till en uppsamlingsplats av minnen.

En vägg på ett hus. Berättar om slitage, avgaser eller regnet som faller.
Genom långsamma omskapande processer, kanske ytterst tillfälligt, framkallas ett suddigt avtryck, gestaltande sin omgivning.

Ytor som pendlar mellan att vara smutsiga och fula till att bli något vackert och förförande, glappet som uppstår i bytet av kontext.

Det återkommande som möjliggör det oväntade.